This WAS the year!
Äntligen kom det. Året som jag väntat på. Vändningen som jag knappt hade hoppats skulle komma. 2009 blev ett år i sann Marit Bergman-andra. Jag har hoppats så många gånger att ”Fanimej, This is the year!”, men det har inte blivit så. Men det kom äntligen.
Det finns så mycket så går att summera året med som är positivt, men självklart finns det jobba stunder också. Det jobbigaste för mej var när Lina flyttade. Jag kände mej helt plötsligt så halv. Jag grät på kvällarna och på morgnarna så ringde jag Lina. Hon var lika förvirrad hon för hon satte alltid på kaffe till två personer fast hon bodde själv. Vi drack alltid kaffe ihop. Det är skumt hur van man blir med saker. Jag kan fortfarande komma på mej själv att sätta på sex koppar kaffe på eftermiddagarna för att jag tror att Lina och Lenita ska komma över efter skolan.
Dock är det mesta positivt med året. Jag hittade (som om jag behövde leta lång bort?) mannen i mitt liv och jag ångrar mej inte en sekund! Jag är kär som jag aldrig varit förut, och jag går inte tillbaka till ensamma hemmakvällar med katten!
Jag lyckades även få världens bästa praktikplats. Jag trivs som fisken i vattnet hos Gitarrdoktorn. Det är nog framförallt för att vi har så sjuk humor både Rainer och jag, och att jag får ta ett ansvar i företaget som jag aldrig trodde man kunde få på en praktikplats. Men han litar på mej och stöttar mej i allting jag får för mej att göra med affären eller det administrativa. Och jag kan ju säga att det är inte så negativt att få höra kommentaren ”Vad skulle jag göra utan dej?”varje dag på jobbet. Det ger en extra kick i kampen om att börja tycka om mej själv.
Det finns inte så mycket att klaga på egentligen. Visst, jag skulle ju vilja bli frisk, men jag ser ingen mening i att rusa för det. Jag tar en dag i taget och jag vet att jag kommer att kunna fungera som en människa en dag. Jag kommer nog dock aldrig bli helt frisk. Det kommer att finnas dagar jag vill dö och vara destruktiv, men jag kommer förhoppningsvis kunna kontrollera det.
Jag tar det i min takt. Ingen människa ska kunna säga att jag inte försöker, för tro mej det är ingen jäkla dans på rosor. Du har ingen aning om min kamp om du måste ifrågasätta den.
Jag bjuder på lite bilder från året som har gått.
Dennis och jag på Ögir. (Arrangerad bild av Lilla-Anna) :)
Lina och hennes trasiga handled i Enköping. En mycket bra dag!
Jag och världens tuffaste tjej!
Zoey och mina rosor som jag fick av Dennis på Alla hjärtans dag.
Lina, Emma och jag hade tjejkväll!
Dennis och Li en varm sommardag.
Pedro tattuerar mej.
Världens bästa Lina, en mycket varm sommardag i Stockholm.
Har man inga byxor får man göra ett par av en t-shirt och ett gem!
(Smedjan-renovering under sommaren)
Jag och min Dennis på Lotta och Teddans bröllop.
Mannen och jag, mitt i natten på Visfestivalen på Ögir.
En mycket missnöjd Nova. :P
Allt som allt; ett mycket bra år!
/M
Mia vs retuscherad verkligheten
Det är dagar som idag, när verkligheten kommer ifatt mej, som jag inser hur orealistisk min syn på mej själv har varit.
Bilden är tagen i september 2007. Jag minns den dagen. Jag minns hur jag låg på soffan och klagade på att jag var tjock. Jag minns hur jag hatade min kropp så mycket att jag ungefär en timme senare förstörde den ännu mer än den var innan. Jag minns känslan och jag minns tankarna. Men jag kan för mitt liv inte förstå idag hur jag tänkte eller kände då.
I dag är bilden orealistisk för mej. Den ser ut att vara retuscherad i photoshop. Lite utdragen och manipulerad på ett osynligt sätt som proffsen gör. Det är knappt jag på bilden. Jag erkänner idag: jag har aldrig sett ut sådär.
Dock är den mörka sanningen att jag faktiskt har gjort det. Att det faktiskt ät jag på bilden och att den inte är manipulerad på något vis alls. Jag var sådär taning. Jag var sådär trasig, utan att kunna se det själv.
Byxorna som jag har på mej på bilden kommer jag inte i idag. Och om jag skulle kämpa att få på mej dom så skulle dom aldrig kunna sitta hängande på höften som dom gör på bilden. Linnet är det samma sak med, jag kommer inte i det. Jag minns inte när det gick så snabbt utför att jag inte längre skulle kunna känna igen mej själv, men det började nog den sommaren. Jag kan titta på bilderna av mej många gånger, men ser ändå inte mej. Min lilla demon i mej säger att jag aldrig har varit vackrare än den sommaren, men den realistiska Mia säger att jag var sjuk. Visst skulle jag säkert kunna se ut sådär igen, och jag skulle gilla det. Men jag skulle behöva träna och äta rätt för att nå dit. Inte svälta, nedvärdera och misshandla mej för resultatet som på den tiden. Det är inte värt det, och kommer aldrig bli.
Största rädslan jag har ikväll är ändå att jag kan se mej själv på bilder, och inte veta att det är jag. Hur vacker jag än var så är det ändå inte jag. Och jag förstår nu varför alla var så rädda.
(Jag vet att det är surrealistiskt att jag äter en marmeladmacka på bilden, men det var första måltiden på väldigt länge)
/C
Ost vs Snickers
Dom som känner mej riktigt väl vet att jag får crawings efter mat eller godis när jag har tagit mina sömntabletter. För några år sedan så var det alltid varma majs. Sen kaviar i några månader och efter det smält smör eller Snickers. Det senaste året har det dock varit ost som jag alltid skulle ha på natten när jag var hög.
Detta gick till en gräns för ungefär fem månader sedan då jag och Dennis hade köpt ost på kvällen och när vi vaknade på morgonen så var den spårlöst försvunnen. Det visade sig att jag hade ätit upp hela osten. Ett halvt kilo ost försvann på en kväll.
Kvällen efter så blev jag självklart igen sugen på ost, men skuldkänslorna över föregående ost var stora. Man kan ju tamme tusan inte äta en hel ost varje natt! Man blir ju både tjock och det är dyrt.
Så jag bestämde mej för att försöka räkna ut hur dyrt och fett det var med ost i jämnförelse med Snickers som var mitt andrahandsalternativ.
Uträkningen gick sådär med tanke på att jag var hög. Jag försökte äta upp papper som jag skrev på, men Dennis räddade det.
Idag hittade jag dock detta dokument på min dator. Så jag tänkte delge er min otroliga slutsats och uträkning.
Enjoy!
"Goudaost info: 362 kal/100 g
Snickers info: 280 kal/58,7 g
Info om osten som jag åt upp på en natt: 500 g = 1810 kal
Hur många kalorier ligger de på 100g Snickers?
Svar: 477 kalorier/100g
Hur många Snickers behöver jag äta för att komma upp i 1810 kal?
Svar: ca 6,5 stycken
Är det billigare att äta ost?
Svar: ja, ca 30 kronor billigare
Du sparar 570 kal per 500g om du äter ost istället för Snickers.
Slutsats: vill du inte bli fet, ät inte Snickers eller ost!"
/Mia
Frans Haraldsen - Dubbelmoral
"jag hatar cigaretter men röker då och då
jag hatar toaletter men jag måste gå ändå
jag hatar bostadsrätter men bor just i en sån
jag avskyr sena nätter men jag lever bäst i dom
jag gillar inte teve men jag kollar varje kväll
och jag vill ha någon bredvid då och jag vill bara själv
jag gillar inte överklass men jag vill vara rik
och jag har väldigt svårt för fusionjazz men gillar jazzmusik
det kallas dubbelmoral
det kallas svårt att göra val
det kallas dubbelmoral
jag längtar till naturen men jag vill bo i stan
jag tycker synd om djuren och är vegetarian
men det är inte därför jag inte äter kött
jag gillar inte tanken på att äta nåt som dött
jag gillar inte julen men jag vill ha paket
och jag vill inte ha en stulen sak men kan tänka mig en het
jag gillar inte mode mycket mindre än man tror
och fast jag inte borde så har jag märkesskor
det kallas dubbelmoral
det kallas svårt att göra val
det kallas dubbelmoral
jag drömmer om en trekant med min tjej och en tjej till
jag har tänkt på detta länge men inte sagt nånting
men ikväll ska jag väcka denna tanke hos min tjej
att vi tar med en tjej till skulle va en häftig grej
men innan jag hann säga nåt så frågade hon mig
om jag vill ha en trekant men inte med en tjej nej
hon ville ha en kille till men självklart sa jag nej
för jag spyr av själva tanken och jag är inte gay
det kallas dubbelmoral
det kallas svårt att göra val
det kallas dubbelmoral
jag tror du är rätt lika du som lyssnar på det här
du gillar inte plockningen men äter gärna blåbär
jag gillar inte stölder men jag har stulit detta
hör nu på go vänner så ska jag för er berätta
snart är låten slut och jag vill ha en grande finale
men först så måste låten ha en vettig sensmoral
är du likadan som jag så är du fullt normal
för jag vet inte någon utan dubbelmoral
det kallas dubbelmoral
det kallas svårt att göra val
det kallas dubbelmoral"
Frans Haraldsen - Dubbelmoral
En låt nära hjärtat just idag.
Lily Allen - Fuck You
and look a bit harder
cause we're so uninspired
so sick and tired
of all the hatred you harbor
so you say it's not okay to be gay
well I think you're just evil
you're just some racist who can't tie my laces
you're point of view is medieval
Fuck you, fuck you very very much
cause we hate what you do
and we hate your whole crew
so please don't stay in touch
fuck you, fuck you very very much
cause your words don't translate
and it's getting quite late
so please don't stay in touch
do you get, do you get a little kick
out of being small-minded?
you want to be like your father
it's approval you're after
well that's not how you'll find it
do you, do you really enjoy living a life that's so hateful
cause there's a hole where your soul should be
you're losing control of it
and it's really distasteful
Fuck you, fuck you very very much
cause we hate what you do
and we hate your whole crew
so please don't stay in touch
Fuck you, fuck you very very much
cause your words don't translate
and it's getting quite late
so please don't stay in touch
Look inside, look inside your tiny mind
and look a bit harder
cause we're so uninspired
so sick and tired
of all the hatred you harbor
Fuck you, fuck you very very much
cause we hate what you do
and we hate your whole crew
so please don't stay in touch
Fuck you, fuck you very very much
cause your words don't translate
and it's getting quite late
so please don't stay in touch "
Lily Allen - Fuck you
Det som går i högtalarna just nu.
You only call me when you're drunk
Jag är väldigt sysslolös för tillfället.
Insikten i att nästan alla mina vänner har gått andra vägar än mej gör mej ledsen, men såklart glad för deras skull så länge dom är lyckliga. Men ändå, ändå kan jag känna att ensamheten växer i mej. Hur jag är lätt irriterad och bitter mera än jag ler. Jag orkar inte gå upp på morgonen, för vad fasen ska jag göra hela dagen ändå? Jag har redan tvättat, diskat, tömt kattlådan, sorterat allting i lägenheten och damsugit innan klockan ens har blivit tolv. Jag har ingen lust att vänta (det vet alla). Och jag har ännu svårare att vänta på ingenting, då kan jag lika gärna sova.
I helgen träffade jag en gammal vän, som hon också har gått en annan väg i livet nu. Vi pratade om hur det var för två somrar sedan. Om hur vi satt på bondgårdsberget och verkligen kände allihopa att vi var "Familjen". (Med facit i handen var vi nog fulla hela sommaren också, men ändå). Vi trodde blåögt att ingenting skulle förändras. Vi skulle ju alltid ha varandra. Men som jag sa den där kvällen i augusti, det där som alla blev så arga på, stämde. Det var "sista natten med gänget" och ingenting vi hade gjort hade ändrat på det. De var över så fort löven började att falla.
Vintern när jag fick Zoey så bildades det en helt ny familj i min lilla etta. Zoey hade en mamma, en pappa och en moster. Vi leve tätt ihop och om någon försökte förstöra det stod vi som en enad front. Även Zoeys moster och pappa infann sig under helgen. I dagsläget så blev Zoeys liv en mardröm då pappa spenderar all sin tid med moster, pappa och mamma knappt kan prata med varandra och mamma har skaffat en ny kille. Våran bubbla sprack, och vi tvingades att andas själva. Familjen version 2 var över när blommorna slog ut.
Jag har självklart inte bara haft "familjer" utan underbara vänner som funnit där också. Tex den gruppen flickor jag mötte på Ågärdsgatan hösten 2007. Vi blev också tajta. Väldigt tajta. Och jag minns att jag tänkte att det kanske inte var så farligt med tjejkompisar ändå. Dom kanske inte sticker knivar i ryggen på varandra längre, jag kanske faktiskt kan ha tjejkompisar som är riktiga tjejer med glitter, handväskor, klackskor och allt vad det innebär. Och det fungerade bra det också, tills i slutet av maj då verkligheten slog ner och hon som hade varit vårat gemensamma klister flyttade iväg. Och nu verkar det som om jag inte träffar någon av dom andra mera. Jag hade en förhoppning om att det inte skulle bli så, utan att vi skulle fungera ändå. Men tydligen inte. För det har blivit svek, knivar i ryggen och det enda med de andra. Och jag kom på varför jag inte gillade tjejkompisar igen. Jag orkar inte med allt skit. Är du arg så skrik eller slå på mej. Ljudlös tortyr och fula spel orkar jag inte. Har aldrig gjort. Vilket ni nog borde ha vetat vid det här laget.
Så jag står nu här utan vänner nästan. Jag har två människor jag skulle gå i döden för, dom närmaste, och den ena bor för tillfället vääääldigt långt bort och jag saknar henne något så fruktansvärt. Den andra lever jag med. Rädslan av att jag ska förstöra honom så att han lämnar mej är svår. För gör han det så förlorar jag inte bara en pojkvän utan en av mina bästa vänner också. Jag står nästan utan någonting för tillfället. Jag saknar vänner som vill gå och fika och som har tid att bara ligga i solen och läsa och snacka skit. Jag saknar vänner som är ärliga och rakryggade. Jag saknar vänner som egentligen bara har tid att höra av sig. Jag är inte gjord för att vara ensam, men tydligen är jag så jävligt att ingen står ut med mej. För det är alltid mej det är fel på, det har jag fått veta.
Och så undrar jag varför jag bara gråter när ingen ser på. Det är för att ingen finns där att gråta inför.
/M
Now I do as I please, and I lie through my teeth. Someone might get hurt, but it won't be me.
Jag är uppväxt med att man repekterar alla, och då menar jag alla, människor man möter. Man behöver inte tyck om dom eller tycka att dom är värda vatten i ens ögon, men man respekterar dom ändå. Man är vänlig helt enkelt. Jag har alltid gått efter det. Även om jag hatar en person för någonting som den har gjort (eller inte gjort) så kan jag ändå se vad som är rätt att göra utifrån den situartionen jag är i just då. Är det på jobbet så måste jag respektera och uppskatta personen för det jobb den utför, och inte vara arg eller förbiseende med det. Är jag på en fest och det är en person som jag inte vill tala med där, då kan ag välja att inte tala med den. Men jag behöver inte heller låta sur om personen tilltalar mej. Man väljer sina krig. Det har jag lärt mej den hårda vägen.
Man kan inte kriga i tysthet, för den blir aldrig tyst i slutet. Man känner av en stämning i ett rum om man kommer in och personerna där avskyr varandra. Det vet vi alla mycket väl. Så varför inte välja sina krig och låta dom som inte är värda energin att bråka om vara? Är det så svårt att respektera någon? Är det så svårt att visa uppskattning fast du inte är nära vän med en person?
Jag uppskattar alltid personerna på mitt jobb som skurar pissoaren, även om det nte blir gjort precis som jag önskade. Av den anledningen är det oftast jag som gör det, för de blir gjort på mitt sätt. Men bara för att jag alltid tar på mej att skura den, betyder det att jag inte vill att någon ska säga att jag gjort ett bra jobb? Även dom mest possitiva och vänliga människorna behöver en komplimang eller ett tack ibland. De kallas inte skitgöra pga stanken, kom ihåg det.
Allt arbete är lika mycket värt. Allt.
Och uppskatta de för tusan. Annars slutar de med att de är du som får stå där själv och göra det. Ingen människa orkar streta i motvind hur länge som helst.
Nils Ferlin
Ditt hjärta, sa du, var mitt.
Och vackert du tyckte det lät
att gråten var min när du grät.
Så bytte vi ord och rim.
Klokt gifte du dej till slut.
Och jag har procent av Stim
och lever precis som förut.
Jag gillar Nils Ferlin.
Han är verklig och inte överdriven.
People kill people, don't they?
Är det så svårt att se förbi att någonting du gör sårar andra människor?
Hur fasen tänkte du när du tog in den där skiten i mitt hem?
Hur tänkte du när du använde den?
Du glömde bort reglerna som fanns för att du skulle då vara här eller?
Om det var så lätt att glömma, hur ska vi kunna lita på att det inte händer igen?
Du kan lova dyrt och heligt, men jag litar inte på det.
Tyvärr är det nog inte mitt val om det får gå eller inte.
Men jag ska se till att du vet vart jag står.
Du ska få veta att du lever om de är ett sådant spel vi spelar.
Missade du mina pillerburkar och intag av allting?
Såg du inte den mängden piller jag tar varje kväll för att orka leva?
Hur tänkte du när du tog in ännu ett beroendeframkallande medel i mitt hem?
Du tänkte inte på det, antagligen.
Men jag gör det.
Och det sårar så fruktansvärt.
Men okej.
Denna gången gick det som de gick,
men de kommer inte hända igen.
Det kommer jag se till.
Om jag så ska slåss för min sak.
Bered dej på krig,
för de är ett sådant du startat.
Skadeglädje
Det är underbart att kunna visa det.
Det är fantastiskt att kunna prata om det.
Jag älskar att komma över folk.
Det är nog bättre än själva känslan av kärlek,
lite grann.
Och det är ännu skönare, underbarare, fantasktiskare och älskavärt att kunna se att den andra inte är lika säker.
Skadeglädje är den enda, sanna glädjen.
Det ska vara såhär.
Sömlöshet...
och dom blänkande föremålen skriker till mej,
"vi är din räddning. Kom igen nu. Våga!"
Jag vet verken ut eller in,
men jag är livärdd i alla fall.
Självhat och sånt där
Som vanligt så visar jag inte känslor. Jag blir förlamad i hjärna och hjärta. Kaosgenen förvandlar sig till blodet som strömmar i min kropp och tar över helt. Kanske är de ändå jag som är ondskan. Kanske är de så att jag är schitzofren och inte vet om den ondska jag ger människor. Jag vet inte. Kanske, kanske inte.
Men hur som så stänger jag av, jag återkommer en annan dag. En dag som jag inte hatar lika mycket.
Jag har nog förmycket hat och för lite självdistans i mitt liv. Jag klagar lätt på andra men gör själv inte lika stora fel. Jag vill så gärna bara vara någon, någon som gjort någonting bra för en gångs skull. Men tills den dagen kommer då jag verkligen kan säga att jag är bra så står jag kvar i mitt huvud och funderar.
"Det är ni som är dom konstiga,
det är jag som är normal"
Nä, nu lägger jag ner.
Trygghet och panik
Att inte kunna umgås med flera personer på samma dag eller hinna gå och handla mat eller fika är så långt ifrån vad jag vill just nu. Jag vill inte tillbaka till misären. Men det känns som om jag försöker stressa på allting. Allt ska hända nu! Som om jag fortfarande vore fem år gammal och inte har tid att vänta på maten så jag grinar och slår med besticken i bordet. Lite så känns det. Nästan som om jag sovit/bråkat/gråtit och mått skit för långe så att flera år av mitt liv försvann, och det är nu som jag borde vara på samma plats som alla andra i min ålder men inte är det. Det ger mej ångest. Så jag skyndar på saker.
Jag vill börja arbetspraktisera så jag kan skaffa mej ett jobb. Jag vill skaffa mej en hund. Jag vill också vara lyckligt förlovad och planera framtiden med någon. Tänka på hus, och barn och bröllop. Jag vill kunna ta semester och resa långt bort och verkligen känna att jag är på semester och inte att jag bara flyttat min lediga tid till en annan plats. Jag vill göra allting och gärna imorgon.
Tyvärr vet jag att jag planerar allt i mitt huvud och om minsta lilla sak inte går som jag planerat så faller jag. Och om det mot förmodan skulle gå som planerat så kommer det blir för mycket för snabbt och jag kommer falla då också. Det är en fin linje för allting. Jag har bara så svårt att se den.
Men det känns som om jag hamnat i ett vakum av vad jag är. Jag är inte helt frisk och kan ska ett jobb, för jag vet ju faktiskt inte om jag kommer att klara av morgondagen. Jag är inte heller lika sjuk som jag varit då jag märker framstegen jag gjort på väldigt kort tid. Hur saker som andra kallar en vardag inte längre stör mej och är skrämmande. Det känns som om jag är mitt i mellan och inte riktigt vet vilket håll jag ska gå åt. Jag vet verken ut eller in.
Så jag skyndar på saker som jag tror är rätt för att inte bli dömd av alla andra. För att jag också när jag nått trettio år ska kunna säga att jag gjort precis lika mycket som alla andra, fast nästan fem år av mitt liv levdes i dvala mellan liv och död. Allt jag alltid stått för är att inte vara som alla andra men det som finns innerst, som jag strävar mot, är fortfarande att inte bli dömd som en utböling. Jag vill vara som alla andra, men ändå inte.
Vart går gränsen mellan "normal" och "onormal", och vem bestämmer reglerna?
"Vi vill ha lust, vi vill ha ork
Vi vill ha nånting vi förstår
Vi vill ha att tid att börja om
Vi vill ha hjälp att klara av
Vi vill ha armar utan sår
Men vi vill inte va som dom"
11 april
Enligt mej, världens mest skrämmande datum på hela året.
Första gången. Första sveket och första känslosåren.
Det har funnits jobbiga tider innan då,
men de var aldrig så klart och tydligt innan.
Men då, den tisdagen,
så släppte jag taget om det som kallades liv och valde att inte välja längre.
Jag minns det som igår.
Känslan, samtalet, ångesten och beslutet.
Känslan av övergivenhet.
Samtalet om att hoppet var slut.
Ångesten över vilken misär jag befann mej i.
Beslutet om att sova, bara lite längre än vanligt.
Det gick inte som det var meningen,
eller kanske så gjorde det de.
Men jag hade inte planerat att svika mej själv och mina närma så mycket.
"Det skulle ju bli lättare för dom om jag bara inte vaknade!
Förstod dom inte det?!
Varför gråter dom och skriker?
Sluta!!"
Nu, tre år senare, så kan jag inte ens inbilla mej den misär jag levde i.
Dom svikna löftena och orden som bara var lögn (från både mitt och alla andras håll).
Jag ser idag allting mycket klarare än jag någonsin gjort tidigare.
Men det betyder inte att det inte gör ont.
Jag kunde knappt möta min pappas blick idag,
av rädslan att han skulle se på mej som för tre år sedan.
Det gör ont i mej att jag levde med lögnen (och lögnarna) så länge.
Att jag förgav och tröstade när det egentligen var jag som skulle tröstas.
Att jag lät det gå så långt att jag till slut fann mej i ett tomrum av ingenting.
Att jag lät honom förgöra människa efter människa,
och jag kunde ingenting göra.
Ångesten är så.
Den äter upp varje person innifrån utan att man hinner agera.
Men idag.
Just nu i mitt liv så är det rätt så behagligt.
Det finns fortfarande känslor att bearbeta
och ärr som måste få luft för att läka.
Men jag har nog inte varit så långt ifrån 11 april någonsin tidigare,
även fast det teoretiskt sett ändå är just idag.
Sanningen på ett A4
"Lika barn leka bäst
Det har dom alltid sagt
Men felet i det det måste vara du och jag
Du är lång och jag är kort
Du är rocknroll och jag är indie
Du är hel och jag är trasig
Du är för fin för mej
Men,
Jag är kan vara otakten i din låt,
men bara om du spelar den för mej
Fruktansvärda mallar
Inte passar vi in
Men det gör ingenting för vi passar ihop
När du rör mej och tar i mej
Så går jag i bitar av behag
Euforin som vi pratat om
Det är fan du och jag
Och,
Jag kan va otakten i din låt
Men bara om du spelar den för mej
Dom säger det är fel
Att allt kommer rasa ihop
För vad har du att söka i en sådan som mej
Men nånstans där inne
Så började musiken att spelas
Spelar ingen roll om vi kan den
Vi dansar i takt ändå
Jag vill va otakten i din låt
Men bara om du spelar den för mej"
Nu finns den där. På riktigt. Fakta, på mitt spårk.
Du får både mej och låten.
Men bara om du spelar den för mej.
